HenrikPyssling

Idag gjorde jag något jag inte gjort på länge.. Jag gick av spårvagnen vid Marklandsgatan, som ligger ungefär två kilometer från där jag bor. Jag tänkte gå hem och helt lita på mitt lokalsinne. Men detta återkommer jag till lite senare, för dagen började fyra timmar innan dess, i en kall, mörk, svettig gymnastiksal precis vid Ullevi...

Jag, Tobias, Victor och Axel går nervöst och försöker komma underfund om vem som har mest underläge inför dagens beeptest. Alla har naturligtvis ett flertal åkommor som måste nämnas innan loppet startar... Sa jag att det är ett maxpulstest?
För er som inte är hemma med träningstermer som beeptest eller maxpulstest så kan jag lite kort förklara det som att ni springer 20 meter fram och tillbaka med ökande tempo tills erat hjärta slår så fort det överhuvudtaget kan. När man Börjar mår illa bör man avbryta... även om man ofta kan springa tills man spyr.
Testet gick iallafall över förväntan och jag är lycklig att ha kommit till samma nivå som när jag gjorde testet i nian, som aktiv handbollsspelare. Pulsen jag uppnådde var 205, men jag kände att jag hade lite mer att ge, så eventuellt fanns det kanske något slag till där. Jag är ju förkyld också!!
Efter testet var det match, 3 mot 3 i fotboll. Trots att jag var klart sämst på plan så var det kul, och jag lyckades dessutom ta ut mig helt igen...

Nu tänkte jag raskt hoppa vidare till mitt idiotiska beslut om att gå från Marklandsgatan... Hur jag kunde glömma att jag var helt utmattad är en gåta... Jag hade ju dessutom en stor träningsväska, samt två kassar mat med mig. Nämnde jag det?
Jag började iallafall gå mot det jag trodde var Frölunda. Bara för att en liten stund senare komma fram till en rondell där skyltningen "mot Frölunda" var i den färdriktningen jag kom ifrån. Här började oron växa... Jag var dessutom alldeles för stolt för att fråga någon förbipasserande om vägen. Så jag vände mig snällt om och började gå i den riktning jag promenerat mot under snart tio minuter...
Jag lyckas hitta en skyltning för "cykelväg mot Frölunda" och blir sådär glad som man bara blir högst 3-4 gånger per dag. Jag börjar naturligtvis följa vägen, för att fem minuter senare komma till en ny cykelskylt. Till min stora besvikelse fanns Frölunda inte med på denna. "Greeeeeeat!"
Av någon konstig anledning hade jag nu återfått förtroendet för mitt lokalsinne. Jag måste vara oändligt korkad...
Promenaden fortsatte, och när det började luta uppåt, så fick jag en god känsla i magen.... "Jag bor ju högt! Detta måste vara rätt!". När jag ett par ögonblick senare, helt utmattad, kom upp för backen kunde jag nöjd blicka ut över Fröl.. Eller vänta nu...
När jag ett par ögonblick senare, helt utmattad, kom upp för backen kunde jag nöjd blicka ut över Majorna... "Hur kunde det gått fel..? Jag litade ju på mitt lokalsinne..."
Vid detta laget hade jag börjat få ont i mina trötta ben och jag minns att en tanke om att beställa taxi for genom mitt huvud... Men jag skulle ju inte kunna uppge någon adress ändå... "Uhm... Jag kan se Majorna.. vet ni vart jag är då?"
Härifrån visste jag iallafall vägen... Det tog ungefär 10 minuter sist jag tog mig härifrån och hem.. Med cykel...
Så när jag 37½ minut senare halvt ramlade in genom dörren så visste jag iallafall att jag kunde dela med mig av ett par visdomsord till mina kära bloggläsare...
Letar ni efter en gata här i Göteborg och ser mig komma gående, så får ni gärna fråga mig om vägen.  När jag förklarat så skall ni tacka och gå i den riktning jag pekar. Så fort ni är utom synhåll skall ni sedan ringa en taxi och be dem hämta upp en kille i mörkgrön jacka, uppdragen luva och mörka jeans på den plats där ni just var. Han är med all säkerhet vilse...