Shoppingspree
Idag var planen att titta runt lite på en tv-bänk med mamma, och kanske köpa en. Det slutade med att jag kom hem och hade spenderat ungefär tre gånger så mycekt som tänkt och bland annat köpt en tv-bänk, ett soffbord och en vägglykta.... Och trots fattigdomen så är det längesedan jag var såhär nöjd!
Därför tänkte jag ge er lite bilder på allt kul jag köpt... Nu kan ni sitta och se fram emot bilder på min lägenhet 2.0. Möblerna kommer om tio dagar, så nedräkningen börjar nu!
Soffbordet skall vara i samma färg som mediabänken. Fanns dock inte i rätt färg på bild.
Nu är det dags att sova! Imorgon blir det filmkväll med sushi, kladdkaka och Maria. Jag tänkte skriva en kladdkakerecension någon gång i helgen, då jag har testat ett helt nytt recept.
Sleep tight!
Därför tänkte jag ge er lite bilder på allt kul jag köpt... Nu kan ni sitta och se fram emot bilder på min lägenhet 2.0. Möblerna kommer om tio dagar, så nedräkningen börjar nu!
Soffbordet skall vara i samma färg som mediabänken. Fanns dock inte i rätt färg på bild.
Nu är det dags att sova! Imorgon blir det filmkväll med sushi, kladdkaka och Maria. Jag tänkte skriva en kladdkakerecension någon gång i helgen, då jag har testat ett helt nytt recept.
Sleep tight!
Genvägen...
Idag gjorde jag något jag inte gjort på länge.. Jag gick av spårvagnen vid Marklandsgatan, som ligger ungefär två kilometer från där jag bor. Jag tänkte gå hem och helt lita på mitt lokalsinne. Men detta återkommer jag till lite senare, för dagen började fyra timmar innan dess, i en kall, mörk, svettig gymnastiksal precis vid Ullevi...
Jag, Tobias, Victor och Axel går nervöst och försöker komma underfund om vem som har mest underläge inför dagens beeptest. Alla har naturligtvis ett flertal åkommor som måste nämnas innan loppet startar... Sa jag att det är ett maxpulstest?
För er som inte är hemma med träningstermer som beeptest eller maxpulstest så kan jag lite kort förklara det som att ni springer 20 meter fram och tillbaka med ökande tempo tills erat hjärta slår så fort det överhuvudtaget kan. När man Börjar mår illa bör man avbryta... även om man ofta kan springa tills man spyr.
Testet gick iallafall över förväntan och jag är lycklig att ha kommit till samma nivå som när jag gjorde testet i nian, som aktiv handbollsspelare. Pulsen jag uppnådde var 205, men jag kände att jag hade lite mer att ge, så eventuellt fanns det kanske något slag till där. Jag är ju förkyld också!!
Efter testet var det match, 3 mot 3 i fotboll. Trots att jag var klart sämst på plan så var det kul, och jag lyckades dessutom ta ut mig helt igen...
Nu tänkte jag raskt hoppa vidare till mitt idiotiska beslut om att gå från Marklandsgatan... Hur jag kunde glömma att jag var helt utmattad är en gåta... Jag hade ju dessutom en stor träningsväska, samt två kassar mat med mig. Nämnde jag det?
Jag började iallafall gå mot det jag trodde var Frölunda. Bara för att en liten stund senare komma fram till en rondell där skyltningen "mot Frölunda" var i den färdriktningen jag kom ifrån. Här började oron växa... Jag var dessutom alldeles för stolt för att fråga någon förbipasserande om vägen. Så jag vände mig snällt om och började gå i den riktning jag promenerat mot under snart tio minuter...
Jag lyckas hitta en skyltning för "cykelväg mot Frölunda" och blir sådär glad som man bara blir högst 3-4 gånger per dag. Jag börjar naturligtvis följa vägen, för att fem minuter senare komma till en ny cykelskylt. Till min stora besvikelse fanns Frölunda inte med på denna. "Greeeeeeat!"
Av någon konstig anledning hade jag nu återfått förtroendet för mitt lokalsinne. Jag måste vara oändligt korkad...
Promenaden fortsatte, och när det började luta uppåt, så fick jag en god känsla i magen.... "Jag bor ju högt! Detta måste vara rätt!". När jag ett par ögonblick senare, helt utmattad, kom upp för backen kunde jag nöjd blicka ut över Fröl.. Eller vänta nu...
När jag ett par ögonblick senare, helt utmattad, kom upp för backen kunde jag nöjd blicka ut över Majorna... "Hur kunde det gått fel..? Jag litade ju på mitt lokalsinne..."
Vid detta laget hade jag börjat få ont i mina trötta ben och jag minns att en tanke om att beställa taxi for genom mitt huvud... Men jag skulle ju inte kunna uppge någon adress ändå... "Uhm... Jag kan se Majorna.. vet ni vart jag är då?"
Härifrån visste jag iallafall vägen... Det tog ungefär 10 minuter sist jag tog mig härifrån och hem.. Med cykel...
Så när jag 37½ minut senare halvt ramlade in genom dörren så visste jag iallafall att jag kunde dela med mig av ett par visdomsord till mina kära bloggläsare...
Letar ni efter en gata här i Göteborg och ser mig komma gående, så får ni gärna fråga mig om vägen. När jag förklarat så skall ni tacka och gå i den riktning jag pekar. Så fort ni är utom synhåll skall ni sedan ringa en taxi och be dem hämta upp en kille i mörkgrön jacka, uppdragen luva och mörka jeans på den plats där ni just var. Han är med all säkerhet vilse...
Jag, Tobias, Victor och Axel går nervöst och försöker komma underfund om vem som har mest underläge inför dagens beeptest. Alla har naturligtvis ett flertal åkommor som måste nämnas innan loppet startar... Sa jag att det är ett maxpulstest?
För er som inte är hemma med träningstermer som beeptest eller maxpulstest så kan jag lite kort förklara det som att ni springer 20 meter fram och tillbaka med ökande tempo tills erat hjärta slår så fort det överhuvudtaget kan. När man Börjar mår illa bör man avbryta... även om man ofta kan springa tills man spyr.
Testet gick iallafall över förväntan och jag är lycklig att ha kommit till samma nivå som när jag gjorde testet i nian, som aktiv handbollsspelare. Pulsen jag uppnådde var 205, men jag kände att jag hade lite mer att ge, så eventuellt fanns det kanske något slag till där. Jag är ju förkyld också!!
Efter testet var det match, 3 mot 3 i fotboll. Trots att jag var klart sämst på plan så var det kul, och jag lyckades dessutom ta ut mig helt igen...
Nu tänkte jag raskt hoppa vidare till mitt idiotiska beslut om att gå från Marklandsgatan... Hur jag kunde glömma att jag var helt utmattad är en gåta... Jag hade ju dessutom en stor träningsväska, samt två kassar mat med mig. Nämnde jag det?
Jag började iallafall gå mot det jag trodde var Frölunda. Bara för att en liten stund senare komma fram till en rondell där skyltningen "mot Frölunda" var i den färdriktningen jag kom ifrån. Här började oron växa... Jag var dessutom alldeles för stolt för att fråga någon förbipasserande om vägen. Så jag vände mig snällt om och började gå i den riktning jag promenerat mot under snart tio minuter...
Jag lyckas hitta en skyltning för "cykelväg mot Frölunda" och blir sådär glad som man bara blir högst 3-4 gånger per dag. Jag börjar naturligtvis följa vägen, för att fem minuter senare komma till en ny cykelskylt. Till min stora besvikelse fanns Frölunda inte med på denna. "Greeeeeeat!"
Av någon konstig anledning hade jag nu återfått förtroendet för mitt lokalsinne. Jag måste vara oändligt korkad...
Promenaden fortsatte, och när det började luta uppåt, så fick jag en god känsla i magen.... "Jag bor ju högt! Detta måste vara rätt!". När jag ett par ögonblick senare, helt utmattad, kom upp för backen kunde jag nöjd blicka ut över Fröl.. Eller vänta nu...
När jag ett par ögonblick senare, helt utmattad, kom upp för backen kunde jag nöjd blicka ut över Majorna... "Hur kunde det gått fel..? Jag litade ju på mitt lokalsinne..."
Vid detta laget hade jag börjat få ont i mina trötta ben och jag minns att en tanke om att beställa taxi for genom mitt huvud... Men jag skulle ju inte kunna uppge någon adress ändå... "Uhm... Jag kan se Majorna.. vet ni vart jag är då?"
Härifrån visste jag iallafall vägen... Det tog ungefär 10 minuter sist jag tog mig härifrån och hem.. Med cykel...
Så när jag 37½ minut senare halvt ramlade in genom dörren så visste jag iallafall att jag kunde dela med mig av ett par visdomsord till mina kära bloggläsare...
Letar ni efter en gata här i Göteborg och ser mig komma gående, så får ni gärna fråga mig om vägen. När jag förklarat så skall ni tacka och gå i den riktning jag pekar. Så fort ni är utom synhåll skall ni sedan ringa en taxi och be dem hämta upp en kille i mörkgrön jacka, uppdragen luva och mörka jeans på den plats där ni just var. Han är med all säkerhet vilse...
Så var det ju det där med att vara hemma igen...
Som ni vet är jag väldigt omotiverad att skriva när jag är hemma.. Och det är min ursäkt till mitt 1½ vecka försenade inlägg.
Sedan måste jag säga att chocken att komma hem till temperaturer som är 25-40 grader lägre än vad jag levt med i tre veckor också spelat in. Jag har lämnat lägenheten 4 gånger sedan jag kom hem... Motivation...
Men lite saker har jag hunnit med. Det blev kladdkaksbak hos Isabelle i helgen, storstädning av lägenheten i onsdags och lägenhetsreparationer igår. Detta då min rullgardin havererade och släppte från väggen. Naturligtvis studsade den mot min panna innan den retligt slog i marken.. Jag lyckades också få med mig hela uttaget från väggen när jag skulle dra ut en sladd... Tur att lim fixar allt!
Snyggt blev det också... intalar jag mig..
Men tanken var ju att jag skulle sammanfatta resan lite. Det tänkte jag göra genom att ta upp de tre bästa och de tre sämsta sakerna som hänt sedan jag åkte ner... Nytänkande va?
Det bästa:
1. Nyårsafton.
För er som läste det jag hade att skriva efter den kvällen så förstår ni säkert varför nyår tar hem topplaceringen iår. Det fanns god mat, världens bästa familj, goda vänner, fyrverkerier, katter och, tro det eller ej, faktiskt lite kärlek...
Myten om att kvällar som har höga förväntningar på sig alltid blir dåliga är krossad..
2. Tre sista kvällarna med katterna.
Med en vecka kvar åkte nästan alla jag känner där nere hem. Detta ver jättetråkigt, då jag troligtvis inte kommer få träffa dem förän om ett år. Detta hade varit den sämsta veckan på länge om det inte varit för att mina favoritkatter hållt mig sällskap och gett mig the time of my life. Roligt att få festat lite med Joakim, Mattias och Josefine också.
3. Vattenlandet.
Vattenlandet måste ta hem tredjeplatsen. Det var så oväntat och så fantastiskt kul. Vädret var perfekt, sällskapet var det bästa möjliga och rutchbanorna var gudomliga. Det ver en dag jag sent kommer att glömma...
Det värsta:
1. Tanden.
Jag råkade än en gång slå ut en liten bit av en tand. Ännu en gång en ren olyckshändelse, men det blir dyrt och det förstörde en hel kväll.
2. Vecka 51.
Vädret hindrade oss från att gå ned till stranden. Det försenade allt kul som hände senare under semestern. Hade vädret varit bättre hade jag fått mer till med alla mina goda vänner.
3. Nostalgisorg.
Jag tror fler än mig har råkat ut för detta. Det händer mig varje år... Men iockmed att denna jul-nyår var den bästa någonsin så har jag nu hamnat i den djupaste nostalgisorgen på länge. Jag saknar tiden och vet att jag aldrig kommer kunna få en likadan semester igen. Jag får helt enkelt försöka tänka att nästa gång kanske blir ännu bättre....
Nu skall jag iväg och köpa fyllning till mitt kylskåp. Jag hoppas ni får en trevlig måndagkväll, för imorgon är allt över... Då börjar skolan igen
Adios
Sedan måste jag säga att chocken att komma hem till temperaturer som är 25-40 grader lägre än vad jag levt med i tre veckor också spelat in. Jag har lämnat lägenheten 4 gånger sedan jag kom hem... Motivation...
Men lite saker har jag hunnit med. Det blev kladdkaksbak hos Isabelle i helgen, storstädning av lägenheten i onsdags och lägenhetsreparationer igår. Detta då min rullgardin havererade och släppte från väggen. Naturligtvis studsade den mot min panna innan den retligt slog i marken.. Jag lyckades också få med mig hela uttaget från väggen när jag skulle dra ut en sladd... Tur att lim fixar allt!
Snyggt blev det också... intalar jag mig..
Men tanken var ju att jag skulle sammanfatta resan lite. Det tänkte jag göra genom att ta upp de tre bästa och de tre sämsta sakerna som hänt sedan jag åkte ner... Nytänkande va?
Det bästa:
1. Nyårsafton.
För er som läste det jag hade att skriva efter den kvällen så förstår ni säkert varför nyår tar hem topplaceringen iår. Det fanns god mat, världens bästa familj, goda vänner, fyrverkerier, katter och, tro det eller ej, faktiskt lite kärlek...
Myten om att kvällar som har höga förväntningar på sig alltid blir dåliga är krossad..
2. Tre sista kvällarna med katterna.
Med en vecka kvar åkte nästan alla jag känner där nere hem. Detta ver jättetråkigt, då jag troligtvis inte kommer få träffa dem förän om ett år. Detta hade varit den sämsta veckan på länge om det inte varit för att mina favoritkatter hållt mig sällskap och gett mig the time of my life. Roligt att få festat lite med Joakim, Mattias och Josefine också.
3. Vattenlandet.
Vattenlandet måste ta hem tredjeplatsen. Det var så oväntat och så fantastiskt kul. Vädret var perfekt, sällskapet var det bästa möjliga och rutchbanorna var gudomliga. Det ver en dag jag sent kommer att glömma...
Det värsta:
1. Tanden.
Jag råkade än en gång slå ut en liten bit av en tand. Ännu en gång en ren olyckshändelse, men det blir dyrt och det förstörde en hel kväll.
2. Vecka 51.
Vädret hindrade oss från att gå ned till stranden. Det försenade allt kul som hände senare under semestern. Hade vädret varit bättre hade jag fått mer till med alla mina goda vänner.
3. Nostalgisorg.
Jag tror fler än mig har råkat ut för detta. Det händer mig varje år... Men iockmed att denna jul-nyår var den bästa någonsin så har jag nu hamnat i den djupaste nostalgisorgen på länge. Jag saknar tiden och vet att jag aldrig kommer kunna få en likadan semester igen. Jag får helt enkelt försöka tänka att nästa gång kanske blir ännu bättre....
Nu skall jag iväg och köpa fyllning till mitt kylskåp. Jag hoppas ni får en trevlig måndagkväll, för imorgon är allt över... Då börjar skolan igen
Adios
Sista utekvällen...
Klockan är 06:19 och jag har just kommit hem från sista utekvällen för iår.. Det känns lite sorgligt, och jag kan erkänna att jag blir lite nostalgisk när jag sitter här och skriver....
För jag har just sagt farväl till födelsedagsbarnet Sofie, som jag inte vet när jag kommer träffa igen... En katt som är så underbar så jag inte tänker försöka beskriva det med ord...
Så jag använder denna bilden istället...(Förlåt...)
Det är första och enda gången jag tänker fylleblogga från Gran Canaria, och just därför så tänker jag inte sudda ut det jag skriver nu, när jag vaknar imorgon... Vad det än är..
Som att Stekarn och Katten, som inte är Sofie, gick in på en toalett för en stund sedan och att jag och mannen bakom disken i receptionen sedan dess hört ett...uhm.. spinnande ljud från katten som är på toa... Otrevligt, men samtidigt lite kul...
Sådant tänker jag inte sudda ut... uhm...
Men nu skall jag inte vara elak mer för idag, utan helt enkelt sammanfatta kvällen med att Sofie är världens bästa födelsedagsbarn och att det har varit en helt fantastisk tid här nere... Jag kommer verkligen att sakna allt när jag åker.. Och alla.
Jag återkommer innan jag åker hem. Godnatt alla katter.. Och er andra också, för den delen!
För jag har just sagt farväl till födelsedagsbarnet Sofie, som jag inte vet när jag kommer träffa igen... En katt som är så underbar så jag inte tänker försöka beskriva det med ord...
Så jag använder denna bilden istället...(Förlåt...)
Det är första och enda gången jag tänker fylleblogga från Gran Canaria, och just därför så tänker jag inte sudda ut det jag skriver nu, när jag vaknar imorgon... Vad det än är..
Som att Stekarn och Katten, som inte är Sofie, gick in på en toalett för en stund sedan och att jag och mannen bakom disken i receptionen sedan dess hört ett...uhm.. spinnande ljud från katten som är på toa... Otrevligt, men samtidigt lite kul...
Sådant tänker jag inte sudda ut... uhm...
Men nu skall jag inte vara elak mer för idag, utan helt enkelt sammanfatta kvällen med att Sofie är världens bästa födelsedagsbarn och att det har varit en helt fantastisk tid här nere... Jag kommer verkligen att sakna allt när jag åker.. Och alla.
Jag återkommer innan jag åker hem. Godnatt alla katter.. Och er andra också, för den delen!
Vattenland och navelshots
Hallå där, mina vänner!
Som ni har märkt har jag varit lite upptagen med annat och därför hamnat efter lite med uppdateringarna. Därför tänkte jag nu redogöra för allt roligt som ni har missat...
Till att börja med vill jag än en gång nämna hur underbar nyårsafton var. Utan tvekan min bästa nyår någonsin! Något jag tänker återkomma till mer i ett sammanfattande inlägg när jag kommit hem till kalla, snövita Sverige igen...
Ett par dagar efter nyårsafton sjönk stämningen igen, då mina norska och luxemburgska vänner tyvärr var tvungna att åka hem. Särskilt tråkigt då jag troligtvis inte kommer träffa så många av dem igen förrän om ett helt år... Och denna gång kommer jag sakna dem mer än någonsin. Men det är bara bevis på att det har varit ett otroligt bra år!
Men vi skall inte glömma att det finns en hel del folk kvar här nere... Vi har ju Mattias, Joachim och Josefin, till exempel.. Och naturligtvis mina kära katter. Men jag har ju min kära familj här också... Och vi bestämde oss för att besöka det lokala vattenlandet...
Som ni har märkt har jag varit lite upptagen med annat och därför hamnat efter lite med uppdateringarna. Därför tänkte jag nu redogöra för allt roligt som ni har missat...
Till att börja med vill jag än en gång nämna hur underbar nyårsafton var. Utan tvekan min bästa nyår någonsin! Något jag tänker återkomma till mer i ett sammanfattande inlägg när jag kommit hem till kalla, snövita Sverige igen...
Ett par dagar efter nyårsafton sjönk stämningen igen, då mina norska och luxemburgska vänner tyvärr var tvungna att åka hem. Särskilt tråkigt då jag troligtvis inte kommer träffa så många av dem igen förrän om ett helt år... Och denna gång kommer jag sakna dem mer än någonsin. Men det är bara bevis på att det har varit ett otroligt bra år!
Men vi skall inte glömma att det finns en hel del folk kvar här nere... Vi har ju Mattias, Joachim och Josefin, till exempel.. Och naturligtvis mina kära katter. Men jag har ju min kära familj här också... Och vi bestämde oss för att besöka det lokala vattenlandet...
När man åker i en helt sjukt brant rutschbana ser man ut ungefär såhär. Som av en slump blundar både jag och syster på detta kort. Det kan också ses att jag gäspar. Jag skriker inte... Jag är inte rädd!
Vattenlandet var iallafall en riktig hit. Det var i stort sett inga köer alls... och strålande sol i det närmaste konstant.
Och det är helt sjukt att man inte gör sådant oftare... Jag(23 år) samt mina systrar(båda över 30) blev 8 år på nytt. Vi sprang upp för trapporna och var helt saliga efter varje åk. Vi pratade i mun med varandra om hur roligt det var...
Sedan kom jag till pepsiröret. Pepsiröret är den mest adrenalinframkallande rutschbana du någonsin kan tänka dig. För att förklara det så kan du tänka dig att du står och skall hoppa ner i vattnet från 12-meterstornet. Fast du hoppar i totalt mörker. Pepsiröret är alltså en helt täckt rutschbana som går rakt ner i 180 gradig riktning. När man åker i den har ryggen ingen kontakt med det... förrän man drygt en sekund senare slungas ut i verkligheten och får runt en liten vatten upp i näsan... Men det är så värt det så att man 30 sekunder senare igen står där uppe och ångrar sig...
Dagen efter vattenlandet kände jag att det var dags att gå ut och leva livet igen. Så jag, Cajsa, Sofie, Joachim, Mattias, Josefine och en holländsk tjej bestämmde oss för att åka till Playa del Ingles.
Där började en typ av utmaningslek som började med att man klunsade. Sedan utsågs en förlorare, hel oberoende av vem som vann eller förlorade klunsningen. Denna förlorare var tvungen att utföra en utmaning som de andra kommit på. Exempel på vad jag råkade ut för var:
Gå på tjejtoan och hävda att jag var en kvinna fångad i en mans kropp.
Dansa utan tröja på minescenen vid hörnet på dansgolvet.
Ligga och posera på bardisken... Sedan be om ett shotglas. Denna shot skulle hällas i naveln och där drickas upp av Sofie.
Detta kunde se ut ungefär såhär...
Vattenlandet var iallafall en riktig hit. Det var i stort sett inga köer alls... och strålande sol i det närmaste konstant.
Och det är helt sjukt att man inte gör sådant oftare... Jag(23 år) samt mina systrar(båda över 30) blev 8 år på nytt. Vi sprang upp för trapporna och var helt saliga efter varje åk. Vi pratade i mun med varandra om hur roligt det var...
Sedan kom jag till pepsiröret. Pepsiröret är den mest adrenalinframkallande rutschbana du någonsin kan tänka dig. För att förklara det så kan du tänka dig att du står och skall hoppa ner i vattnet från 12-meterstornet. Fast du hoppar i totalt mörker. Pepsiröret är alltså en helt täckt rutschbana som går rakt ner i 180 gradig riktning. När man åker i den har ryggen ingen kontakt med det... förrän man drygt en sekund senare slungas ut i verkligheten och får runt en liten vatten upp i näsan... Men det är så värt det så att man 30 sekunder senare igen står där uppe och ångrar sig...
Dagen efter vattenlandet kände jag att det var dags att gå ut och leva livet igen. Så jag, Cajsa, Sofie, Joachim, Mattias, Josefine och en holländsk tjej bestämmde oss för att åka till Playa del Ingles.
Där började en typ av utmaningslek som började med att man klunsade. Sedan utsågs en förlorare, hel oberoende av vem som vann eller förlorade klunsningen. Denna förlorare var tvungen att utföra en utmaning som de andra kommit på. Exempel på vad jag råkade ut för var:
Gå på tjejtoan och hävda att jag var en kvinna fångad i en mans kropp.
Dansa utan tröja på minescenen vid hörnet på dansgolvet.
Ligga och posera på bardisken... Sedan be om ett shotglas. Denna shot skulle hällas i naveln och där drickas upp av Sofie.
Detta kunde se ut ungefär såhär...
Det var min första riktigt roliga utekväll efter nyår och jag är redo att rocka ikväll igen!
See you!
See you!
"I Kissed A Girl And I Liked It!"
Fenomenalt liveband!
Men jag skall börja från början... Vid halv nio inleddes familjemiddagen. Alla var samlade och jag minns att jag tänkte hur lycklig jag var över att ha en så himla bra familj (älskar er!!!!! - hej full). Iallafall så tog jag en bild av vår underbara förrätt!
Denna röksmörgås följdes upp av den största entrecote jag någonsin sett. Över 4.5 kilo var det.. och vi 9 orkade göra slut på ungefär hälften.... "Hellooooo fyllekäk!"
När vi ätit upp huvudrätten gick jag för att vila lite. Var alldeles för nära att hamna i en "no return from matkoma", men lyckades rycka upp mig. Då började tävlandet. Naturligtvis med ett familjespel... Ordet familjespel beskriver inte alls hur stämningen var... Tänk kalla kriget så hamnar du närmare...
Naturligtvis blev det tjejerna mot killarna, en uppsättning som främjade till mer osämja än någon annan lagkombination...
Hursomhelst så gick det relativt smärtfritt i ungefär en halvtimme. Då hörde damlaget fel på ett svar och all frid och dröjd flyg sin kos. Det var iallafall undehållande och efter ett glassätarbreak var ställningen otroligt jämn. Vid denna tidpunkt var jag dock tyvärr tvingad att lämna min kära familj för att glida ner och se fyrverkeriet med mina vänner... Det går rykten om att matchen fortfarande pågick runt 01:30...
Fyverkeriet var, som vanligt, mer galet och storslaget än något man någonsin skådat förr. Det låter som en överdrift, men de andra fyrverkerier jag sett har verkligen inte kommit i närheten... Aja, vi lämnar det nu, och petar istället in lite trevliga bilder på mig tillsammans med de vänner jag firat med ikväll.
Jag minns att jag, vid något tillfälle ikväll, stängde mina ögon och tänkte "om jag öppnar mina ögon igen och finner mig själv liggandes i min säng en måndagmorgon med spöregn utanför min dörr och en lång skolvecka framför mig, så skulle det vara helt okej... För jag hade just haft den bästa drömmen i hela mitt liv..."
Hoppas er nyår var lika fantastisk som min...
Godkatt!
Men jag skall börja från början... Vid halv nio inleddes familjemiddagen. Alla var samlade och jag minns att jag tänkte hur lycklig jag var över att ha en så himla bra familj (älskar er!!!!! - hej full). Iallafall så tog jag en bild av vår underbara förrätt!
Denna röksmörgås följdes upp av den största entrecote jag någonsin sett. Över 4.5 kilo var det.. och vi 9 orkade göra slut på ungefär hälften.... "Hellooooo fyllekäk!"
När vi ätit upp huvudrätten gick jag för att vila lite. Var alldeles för nära att hamna i en "no return from matkoma", men lyckades rycka upp mig. Då började tävlandet. Naturligtvis med ett familjespel... Ordet familjespel beskriver inte alls hur stämningen var... Tänk kalla kriget så hamnar du närmare...
Naturligtvis blev det tjejerna mot killarna, en uppsättning som främjade till mer osämja än någon annan lagkombination...
Hursomhelst så gick det relativt smärtfritt i ungefär en halvtimme. Då hörde damlaget fel på ett svar och all frid och dröjd flyg sin kos. Det var iallafall undehållande och efter ett glassätarbreak var ställningen otroligt jämn. Vid denna tidpunkt var jag dock tyvärr tvingad att lämna min kära familj för att glida ner och se fyrverkeriet med mina vänner... Det går rykten om att matchen fortfarande pågick runt 01:30...
Fyverkeriet var, som vanligt, mer galet och storslaget än något man någonsin skådat förr. Det låter som en överdrift, men de andra fyrverkerier jag sett har verkligen inte kommit i närheten... Aja, vi lämnar det nu, och petar istället in lite trevliga bilder på mig tillsammans med de vänner jag firat med ikväll.
Jag minns att jag, vid något tillfälle ikväll, stängde mina ögon och tänkte "om jag öppnar mina ögon igen och finner mig själv liggandes i min säng en måndagmorgon med spöregn utanför min dörr och en lång skolvecka framför mig, så skulle det vara helt okej... För jag hade just haft den bästa drömmen i hela mitt liv..."
Hoppas er nyår var lika fantastisk som min...
Godkatt!
Gott nytt år!
Jag vill önska dig ett gott nytt år!
Vi ses nästa år
